Uppdaterat: Läs mer om Alex känslor på toppen av Everest hos Onico

Två månaders äventyr och det hela slutar på ett sjukhus i Katmandu. Ett misslyckande? Nej, inte alls. Det är inte riktigt lika illa som det låter. Vi börjar dock närma oss ett slut på expeditionen. Däremot ska vi inte lämna av utan att summera det vi upplevt tillsammans (och enskilt) under de avslutande dagarna av äventyret Mount Everest 2012.

Ett sjukhus i Katmandu alltså. Så är det faktiskt. Jesper och Alexander sitter i väntrummet och Thomas sitter med hos Gabriel som besöker läkare. Det är 622 grader i skuggan. Ungefär. Varför vi är på ett sjukhus får sjuklingen själv senare förklara.

Vi anlände igår kväll och transporten släppte av oss vid Radisson Hotel där vi tillbringat natten. Det är en välkomnad omställning att vara tillbaka i civilisationen, om än en kaotisk sådan  Något vi alla fyra reflekterat över är att det är inte är fullt så förlösande att vara ”tillbaka”. Kanske är två månader för lång tid och vi gått över gränsen för hemlängtan och istället försatts i någon form av likgiltigt tillstånd? Vi jämför lite grann med föregående expeditioner, typ Alaska, då vi var borta i två veckor. När vi då kom tillbaka till samhället och dess bekvämligheter så var det en odelat fantastisk känsla. Nu verkar vi inte riktigt kunna helt njuta fullt ut. Första duschen skedde utan vidare och ett riktigt mål mat blev inte riktigt den upplevelsen man tidigare föreställt sig. Man skulle ju bara bli ren, och vi åt ju bara för att vi var hungriga – eller?

Fast det bästa är än att upplevas – hemkomsten till Sverige. Tills dess får vi leva med att man fortfarande sträcker handen mot pannlampan för att se i ett mörkt hotellrum, istället för att tända taklampan till höger om entrén. Eller att man snyter sig i restaurangservetten istället för på toaletten. Men men, ge oss några dagar så ska det nog ordna upp sig.

Vi kan vidare nämna att helkroppsspeglar aldrig har varit så skrämmande. Tillsammans har vi under resan tappat 43 kg och alla som har sett The Machinist kan föreställa Er hur vi ser ut. Vi snackar synliga ådror på magen. Det är väl egentligen bara Thomas som fortfarande ser ut som en gladiator.

Som sagt, vi skall enskild återge de senaste dagarna. Först ut är Thomas.

Hej allesammans!

Vi är osäkra på om ni vet att vi tyvärr inte kunnat se vår egen blogg borta på berget. Det betyder såklart att vi INTE haft möjlighet att kunna se eller svara era otroligt fina kommentarer som skrivits…

Sömnläget är inte det bästa inom gruppen, vi har sovit totalt ca 15 timmar de sista fyra dygnen… På det en hel del fysisk ansträngning kan tilläggas när vi kämpade oss tillbaka ner till basecamp.  Istället för att gå och sova tidigt igår kväll valde jag att gå igenom hemsidan när vi äntligen fick tillgång till internet på hotellet. Vilken känsla att ta del av allt erat stöd hemifrån, jag blev verkligen rörd alla era kommentarer som skickats till oss alla. Helt underbart!!!!!

Så hur har de sista dagarna varit för mig…

Som ni kanske förstått har jag plågats med kraftig hosta under större delen av expeditionen. Tajmingen kunde dock inte vait bättre då jag tillfrisknade perfekt inför toppdagarna.

Jag kände mig stark hela vägen upp till 8300 meter, alltså hela vägen upp inför starten på toppattacken. Gabriel drabbades av någon slags infektion i luftrören på väg upp till Highcamp, han kämpade otroligt bra men hans krafter sinade längs vägen. Jag gick med Gabriel från 7800 meter (camp 2) till 8300 meter (Camp 3). Den här dagen var tuff för Gabriel och vi kom fram sent. Gabriel visade prov på en enorm inställning att inte ge upp för tidigt!!! Vi hade endast 3 timmar på oss att fixa allt innan topattacken skulle påbörjas. Snö ska hämtas och smältas, mat ska tryckas ner i magen, strumpor ska bytas, radioapparater och syrgas skall kontrolleras, man ska försöka hinna vila lite  mm mm….  Med andra ord hade vi mycket kort om tid att behöva fixa en massa saker, tyvärr inte den bästa förberedelsen vi kunde önska. Men det var bara att laga efter läget och göra det bästa av situationen.

Jag hann tyvärr inte äta eller dricka tillräckligt på den här tiden utan fick hoppas på att krafterna skulle räcka för den sista biten upp.

Toppdagen startade och de första två timmarna kändes bra, efter ytterliggare 3 timmar hade jag tyvärr en helt annan känsla i kroppen. Farten var långsam, jag kände mig kraftlös och självförtroendet började dalna. Jag hade hört på radion att Jesper och Gabriel hade valt att vända och Alex var framför mig utom synhåll.

Vad som nu började hända inom mig är verkligen ett minne för livet!!

Innan vi lämnade Sverige hade vi inom gruppen lovat våra familjer och vänner att alltid tänka på vår säkerhet och att inte ta några risker. Mina tankar svävade kring allt underbart som jag har där hemma och min respekt för killarna inom gruppen och vad vi står för.

Jag är en tävlingsmänniska av rang och gillar inte att ge upp, MEN beslutet för mig att tillslut vända var inte att ge upp!! Det kändes såååå bra och jag mitt beslut var solklart!!!

Jag hade förmodligen krafter att ta mig upp till toppen inom 10 -11 timmar i mitt tempo men att sedan ta mig ner utan hjälp var jag osäker på om jag hade klarat av.

Jag bytte syrgasflaska och drog på högsta möjliga syrgasflöde. Sedan helt själv i den mörka kalla natten började jag min klättring ner mot Camp 3 igen. 3 timmar senare var jag äntligen tillbaka  igen där två välmående hjältar Jesper och Gabriel satt i tältet och väntade.

Vi behövde inte säga mycket till varandra om beslutet att vända, vi hade alla våra skäl och vi kramade om varandra!! En mäktig känsla av respekt för varandra och våra löften inom gruppen. Så fort det ljusnade fattade vi beslutet att försöka ta oss så långt ner vi orkade.

Detta blev ett dygn där vi arbetade hårt i 21 timmar och slutade i ABC på 6300 meter utmattade men borta från majoriten av alla risker som finns på berget. Vi alla hade våra tankar på Alex under denna dag, efter ett par timmar fick vi äntligen uppgifter på radion att Alex fixat toppen och var på väg ner igen. Vilken prestation!!!

Alex och vår guide Chris hade även valt att försöka ta sig till ABC, att ta sig upp till toppen och ner till ABC på en sväng är en enorm prestation i sig. Jag, Gabriel och Jesper valde att försöka sitta upp och hålla oss vakna för att vänta in dom.

Efter några timmar prasslade det till utanför mässtältet och där var han, hjälten hade återvänt och gruppen var precis lika komplett som den var när vi lämnade Sverige. Enligt order!!!

Jag vill sammanfatta denna expedition och upplevelse som en vacker solskenshistoria, vi har alla haft både tuffa och lätta dagar. Vi lämnade Sverige som mycket goda vänner och kommer hem som en ihopsvetsad enhet som känner otroligt mycket för varandra.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna Gremner för din otroliga insats med hemsidan och allt arbete runt den. Du har betytt mycket för mig och mina anhöriga som förmodligen varit oroliga där hemma!!

/ Thomas

Alex:

Det var tufft att ringa hem dagen innan vi begav oss mot abc. Att prata med sin kärlek och berätta att vi im bitti skulle bege oss mot det vi kom ned för att göra var en blandad känsla. Tankarna slog runt lite efter det samtalet

-Varför gör jag det här… Har min tur runnit ut.. ,

Ska jag vara ärlig var jag väldigt nervös men samtidigt kändes det skönt att få ge detta ett ärligt försök och att snart få komma hem. Tiden på berget hade gjort sitt för min del och tristressen hade smugit sig på. Promenaden upp till ABC var tung, den var tyngre än sist och jag kände mig svag. Hade aklimatiserngen släppt, hade jag åkt på någon på någon bakterie. Från ABC tog jag med mig en påse med pasta som jag planerade att äta under toppattacken, vilken visade sig vara ett klokt beslut. Uppe på North Col (7070m) kände jag mig ok inkvarterad i tältet med Gabriel. Jag bad för mig själv att jag inte skulle behöva spy här uppe denna gång. Jag hade fel- så jävla fel, spydde upp all mat och vatten. Jag blev helt tom inombords. Som tur var hade jag Gabriel bredvid mig, och jag riktar ett stor tacksamhet till honom som orkade peppa mig att inte ge upp redan här. Utan honom vet jag inte om jag hade haft styrkan att fortsätta. Jag ringde även hem till Lotta med gråten i halsen, tack till dig gumman för att du finns.. Blev nästan ingen sömn den natten. Jag satt upp i sovsäcken och petade i mig pasta, godis och olika energi kex. Men det gjorde skillnad, jag var tark upp till C2 och även stark upp till C3. Sov med min pasta påse i sovsäcken och åt med händerna i C2. Kom upp till C3 (8300m) vid 16-tiden. Den tidigare tält ordningen som var förbestämd blev helt fuck up. Lagom till jag kom fram insåg jag att mitt tält var upptaget, en del av syrgas tuberna som skulle användas under toppattacken hade läckt och inehöll 150 bar istället för 250bar. Väl inne i tältet efter att ha hittat 2 flaskor som innehöll 220bar var fick jag höra på radion att en av våra bästa Sherpas Sonam drabbats av HACE (LIVSHOTANDE HJÄRNÖDEM) och evakuerades ner av SHERPA-DAWA. FUCK- vad faan händer!!!. Klockan tickade… och jag behövde trycka i mig vatten och energi…

Startade Toppattacken klockan 21.45 sist ut ur tältet men ändå tidig upp på de fasta repen. Tog beslutet att smälta så mkt vatten som möjligt för att öka förutsättningarna att inte bli slut på vatten.   Kom ikapp grabbarna efter ca 1h och insåg att jag rörde mig ganska fort. Valde att passera eftersom jag kände att detta är det tempo jag måste hålla för att hinna upp och ner på mina 2 flaskor.

Att beskriva ansträngningen under toppdagen är svårt för den är så mycket mer än fysisk. Kan säkerligen likans med en jobbig mulisporttävling eller militärövning, men det är så mycket annat också. Det går långsamt; man är fokuserad, man ser lik som ligger utmed leden, man försöker hålla koll på sitt tempo, räkna på hur mycket syrgas man har kvar; Hinner jag ner. – Varför har jag inte en sherpa som bär min syrgas och drar mig upp på den här jäkla toppen.

Forsättning på Alex kommentarer följer inom kort.

Gabriel:

Den 19 maj och den beryktade toppattacken tog sin början. Vi lämnade baslägret och begav oss uppåt mot ABC. I ABC hade vi två hela vilodagar och därefter (den 22 maj) gick vi mot Norh Col. Det var först då som jag egentligen kände att toppattacken hade tagit sin början – det var först då den riktiga klättringen började.

Tidigare under dagen hade jag ringt hem till nära och kära för att berätta om vad som skulle hända de kommande dagarna. Våra anhöriga och vänner, liksom vi själva, hade nåtts av rapporter att olyckor hade hänt på berget några dagar tidigare, under andra expeditioners toppattacker. Att många där hemma var oroliga och nervösa var vi därför medvetna om, men målet som vi jobbat för under lång tid var inom räckhåll och nu gick det inte att backa ur. Självklart var det därför med viss nervositet som jag, och vi, påbörjade klättringen uppåt. Bland bergen kan mycket hända som inte går att kontrollera vilket gör att man lätt kan bli lite nervös, men som tur är kan man alltid kontrollera sina egna beslut, och när allt kommer omkring så är det oftast dåliga beslut som leder till olyckor bland bergen. Och svåra beslut skulle jag bli tvungen att ta, även om jag inte visste om det ännu.

Klättringen upp till North Col (7070möh) gick bra och jag kände mig stark hela dagen. Jag och Alex delade tält under kvällen och natten – som till stor del spenderades till att smälta vatten och försöka äta så mycket som möjligt. Alex låg och spydde i tältet och var orolig för att loppet var kört för honom, men vi lyckades resonera fram att varenda kalori han kunde stoppa i sig under natten skulle täcka upp för allt han förlorat genom fel ände i kroppen – och det visade sig senare stämma bra.

Under natten utvecklade jag en irriterande hosta, men tänkte att det måste bero på den torra luften på högre höjd.

Den 23 maj kopplade vi för första gången in oss på syrgasen och begav oss uppåt mot camp 2 (7800 möh). Grabbarna kändes starka och höll ett bra tempo upp mot de högre höjderna, detta trots en stark vind på 80 km/h som vi var tvungna att forcera under hela dagen för att kunna ta oss uppåt. För mig kändes det däremot oerhört tungt och jag gick långsammare med syrgas än vad jag gjort tidigare utan syrgas och med sämre acklimatisering. Mot slutet av dagen orkade jag bara ta 1-2 steg, sedan jag var tvungen att ta 4-5 andetag för att kunna fortsätta och ta några steg till uppåt. När jag äntligen nådde camp 2 var det alltså med stor trötthet och viss besvikelse över dagens dåliga prestation. Jag hoppades dock att jag endast hade haft en dålig dag och att jag skulle känna mig starkare under morgondagen.

Camp 2 är en spännande plats som ligger ovanför snöfälten som ringlar sig upp mot toppen högt ovanför North Col. Tälten ligger spridda över ca 150 höjdmeter eftersom tältplatserna är begränsade. Bland klipporna finns mängder av tältrester från förstörda tält då camp 2 är oerhört exponerat för vind – så exponerat att tälten slits sönder när vädret är riktigt dåligt. Våra tält var bland de som låg högst upp i camp 2 och det hade legat nedpackade tills tidigare under dagen – då våra sherpas rest tälten.

Även i camp 2 delade jag och Alex tält. Alex kände sig betydligt bättre än vad han gjort dagen innan vilket var roligt att se. Vi smälte vatten och försökte äta och dricka så mycket vi kunde. Alex gjorde den övervägande delen av vattensmätningen då jag anlänt till lägret betydligt senare än honom och var totalt utmattad. Under natten sov vi på syrgas, men jag lyckades tyvärr inte få många timmars sömn då hostan höll mig vaken större delen av natten. Vi det här laget hade jag även tappat rösten, vilket jag trodde berodde på den torra luften och syrgasen, som kan göra att man blir väldigt torr i halsen.

Den 24 maj och dags för oss att påbörja klättringen upp till camp 3 (8300möh). Enligt planen skulle vi ha 5-6 timmar på oss i camp 3 för att smälta vatten och äta. Därefter skulle toppattacken börja på kvällen vid ca 21.00. Det var alltså nu eller aldrig.

Redan tidigt under dagen insåg jag dock att jag inte lyckats återhämta mig från den tunga gårdagen eftersom jag gick betydligt långsammare än de andra grabbarna. Alex tuggade på i ett bra tempo uppåt tillsammans med Jesper. Thomas var vänlig nog att hänga ihop med mig under vägen upp till camp 3 trots att han hade ett betydligt högre tempo i kroppen. Under hela dagen var jag i princip tvungen att ta 3-4 andetag per steg som jag tog uppåt och det tog ca 7,5 timmar för mig att nå camp 3. Vid det laget hade klockan hunnit bli 18.00 och det var inte mer än 3 timmar kvar innan den sista klättringen mot toppen skulle ta sin början.

Jag dök in i tältet – som denna gången delades med Thomas och Jesper. Jesper hade anlänt till camp 3 någon timme tidigare och hade redan påbörjat snösmältningen till min och Thomas stora glädje. Tiden hade dock börjat rinna ut och vi drack så mycket vi kunde samtidigt som vi pillade i oss lite godis. Personligen hade jag för första gången börjat inse att jag kanske faktiskt hade någon form av infektion i kroppen som gjorde att jag kände mig så svag under klättringen och en viss tvekan hade börjat smyga sig in i huvudet. Vad skulle egentligen hända om man pressade kroppen för hårt? Jag beslöt mig dock för att trots allt påbörja toppattacken och se om jag kunder hålla ett tillräckligt högt tempo för att kunna nå toppen och ta mig tillbaka med säkerhetsmarginal.

När klockan slog 21.00 den 24 maj tog vi oss därför ut ur tältet med pannlamporna på huvudet och syrgasen i ryggsäcken för att påbörja vandringen mot toppen. I mörkret, och i sällskap med många andra klättrare, kopplade vi in oss på de fasta repen och började klättra uppåt. Det kändes både nervöst och spännande. Den första delen av klättringen gick uppåt bland klippskrevor, vissa branta och exponerade, andra mer lätta att ta sig förbi. Alex och Thomas höll ett högre tempo än vad jag och Jesper gjorde och efter några timmar var de utom synhåll för mig. Jag kände redan efter några timmar att tempot som jag och Jesper höll kanske var för långsamt för att nå toppen, men än hade jag inte gett upp. Efter ett antal timmar (jag minns inte när) så bestämde Jesper sig för att det inte längre var säkerhetsmässigt motiverat för honom att fortsätta uppåt. Jag funderade på om jag skulle återvända till tältet tillsammans med honom, men jag kände att jag ännu inte ville ge upp mitt försök att nå världens topp. Vid det här laget hade vi de flesta andra klättrare som var aktiva på toppdagen framför oss. I totalt mörker och ensamhet fortsatte jag därför uppåt i ytterligare någon timme tills jag nådde toppen på ridgen som leder till second step. Jag fortsatte en bit på ridgen innan jag tittade på klockan. Det hade tagit alldeles för lång tid för mig att nå dit jag var och jag var fysiskt mycket trött. Tankarna var många. Troligtvis hade jag styrkan att nå toppen, men det skulle ta alldeles för lång tid och skulle jag ha krafter nog att ta mig ned igen? Skulle jag ge upp och återvända till tältet? Tävlingsmänniskan i mig ville absolut inte ge upp utan köra ända in i kaklet, tyvärr kan en sådan mentalitet bland bergen leda till dåliga beslut med tragiska följder. Jag satt ner på en sten med vinden vinande runt mig och funderade i säkert 10 minuter. Jag tänkte på allt jag har där hemma samtidigt som jag försökte värdera risken i att fortsätta. När allt kommer omkring var det en enkel ekvation. Att fortsätta uppåt var förenat med en stor risk för total utmattning och de flesta vet vad som händer med de stackare som går totalt in i väggen på Everest högre höjder. Jag var inte sugen på att bli en permanent inrättning på berget.

Jag tog därför beslutet att återvända till camp 3. Det visade sig omedelbart att det var ett bra beslut då jag var extremt trött när jag några timmar senare ramlade in i tältet. Senare, på sjukhuset i Kathmandu, fick jag klart för mig att det kunde gått riktigt illa om jag inte vänt när jag gjorde.

Senare på natten återvände även Thomas till tältet efter att även han tagit beslutet att vända. Vi drack vatten och åt lite godis i tältet. Både jag och Thomas hade en dålig känsla i kroppen och hade vissa svårigheter att andas. Vi tog därför beslutet att ta oss ner på berget så absolut fort som möjligt. Vi packade därför ihop våra saker och började tidigt på morgonen den 25:e maj att bege oss ner mot lägre höjder.

Vid ca 21.00 hade jag, Thomas och Jesper lyckats ta oss ner 2000 höjdmeter till avancerade baslägret, och vi var totalt utmattade. Jag orkade inte ens ta mig in i mässtältet för att dricka något varmt utan hjälp då benen inte längre bar. Samma natt vaknade jag i tältet med hög feber och svår hosta. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om jag vaknat i samma skick på mycket hög höjd. Senare samma morgon fick jag svårigheter att andas och var tvungen att få hjälp med syrgas. Jag skulle ljuga om jag inte sa att paniken inom mig var total. Ett stort tack till Thomas som hjälpte mig under detta mycket svåra dygn och hjälpte mig att bemästra lugnet så att andningen långsamt kunde komma tillbaka. De kommande dygnen var mycket tunga för mig då en infektion i kroppen hade blommat ut för fullt och jag hade hela tiden svårt med andningen. Samtidigt var jag tvungen att samla krafter för att kunna gå ner från ABC till BC vilket jag tillsammans med de övriga grabbarna lyckades med, även om det tog 11 timmar.

Första dagen tillbaka i Kathmandu blev det ett sjukhusbesök där jag fick träffa en mycket duktig och proffsig läkare som uppbenbarligen hade stor erfarenhet av höghöjdsmedicin. Det blev en del provtagning och lungröntgen. Röntgen visade på vätska i lungorna och läkarens diagnos var att jag drabbats av en ordentlig infektion samtidigt som jag troligen haft ett lungödem. På låg höjd hade infektionen inte varit några större problem för kroppen, men på hög höjd under fel omständigheter kan till och med en förkyling bli riktigt allvarlig. I skrivande stund sitter jag på ett hotell i Kathmandu och känner mig väldigt mycket bättre även om andningen fortfarande är rosslig och hostan ständigt närvarande. Det ska bli otroligt skönt att lämna såväl Kathmandu som Everest så snart som möjligt. Känner jag mig besviken över att inte ha nått toppen? I skrivande stund, inte ett dugg. Jag är otroligt glad över att vi alla har kommit tillbaka från berget med hälsan i behåll vilket är det viktigaste. Samtidigt är jag väldigt glad för Alex skull som lyckades ta sig hela vägen till toppen! Kommer vi komma tillbaka Everest igen? Inte för allt smör i småland.

Jag vill även passa på att rikta ett stort enormt tack till min älskade Anna som hjälpt oss med blogg och massor av annat under tiden vi varit borta. Det hade inte varit möjligt utan dig!

P.S. Jag återvänder till Sverige 13 kg lättare än när jag åkte. D.S.´

Jesper: 

Jespers inlägg kommer först nu. Jesper har varit magsjuk. Jesper bröt toppförsöket på grund av utmattning. Fakta.

Nu sitter vi ihop på Pizza Hut här i Katmandu alla fyra och ska möla var sin familjepizza. Gårdagen blev ett ytterst begränsat matintag eftersom vi under föregående dag på något sätt lyckats få i oss någon av de för oss fientliga bakterier som regererar här i Katmandu. Således har man plockat ytterligare 3 kg på matchvikten och står idag på vågen som visar 71 kg. Det ser inte bra ut.

Tillbaka till toppdagen. Vi påbörjade den sista stigningen kl. 09.30 på kvällen. Jag kände direkt att detta kommer bli riktigt tufft. De få timmarna innan vi började gå hade jag inte fått i mig tillräckligt med varken energi eller vätska. Men nu var stunden kommen och det var läge att bita ihop, tända till och kämpa på.

Det rasslade förbi klättrare som hade betydligt större syretillförsel än vi. Det kändes som ett styrkebesked, fast tvärtom. Strax före midnatt kände jag: ”jag har inte kraft att fortsätta med detta i 10-15 timmar till”. En mycket bister insikt. Utöver utmattningen hade jag börjat brista i säkerheten. Plötsligt satte man händerna kring selen – ”Vafan, sitter jag ens fast nu!?” Direkt bakom mig gick Gabriel som också fick kämpa för varje höjdmeter. Jag vände mig till Gabriel och förklarade mitt läge. Han förstod direkt och jag anropade guiden på radion för att förklara att jag skulle vända. I efterhand har jag fått höra att mitt anropande knappt gick att tyda. Guiden kunde urskilja ”going down” och undrade om jag behövde sherpa-hjälp att ta mig ner. Nä, det är OK, jag kör själv.

Tystnaden och mörkret blev plötsligt ännu mer uppenbart. Allas pannlampor var ju riktade uppåt. Med tvivelaktig rephantering och ytterst långsam framfart säkrade jag mig vid ankare och repen på väg ner. Det gick otroligt långsamt. Efter någon timme såg jag ett ensamt lyse bakom mig, vilket jag snart identifierade. Det var klätterlegenden Andrew Lock som fått känningar av sjukdom och tagit sig ner. ”-Are you okay?” ”-Yeah, you?” – ”Yeah, I’m OK.”

Äntligen nådde jag High Camp och hittade rätt tält. Något senare kom Gabriel och snart även Thomas. Vi satt i tältet i några minuter tillsammans innan det blev uppenbart att Thomas måste ner. Han kunde inte andas ordentligt. Jag själv var trött och ville egentligen bara vara kvar i tältet, men det är klart att vi skulle kämpa oss ner tillsammans.

Vi trummade neråt för berget och hjälpte varann. När vi så småningom kom till North Col kände jag verkligen att krafterna var slut. Det gick oerhört långsamt att packa ner de kvarvarande persedlerna från tältet och det var en utmaning bara att hålla balansen.

Efter en kraftansträngning tog vi oss nedför North Col och det var vid Crampon Point som jag verkligen gick in på energireserven. Det kändes som om Gabriel höll ett monstertempo neråt, men i själva verket var det jag som knappt gick framåt alls. Vid detta laget var jag så slut så att jag ramlade både till höger och vänster. Thomas försökte stötta men nu var det i princip stopp. Thomas har efteråt berättat att jag under denna rekordlånga turen mot tälten i ABC hade bett Thomas ta kort på stenar på vägen. Något som jag själv inte har något minne av.

”-Nu får vi göra så här: du väntar här och jag går och hämtar någon som jag kan hjälpa dig”, sa Thomas. I samma ögonblick dök Lama och Dawa upp och serverade en liten dryck och tog hand om våra ryggsäckar. Sherpan Lama höll mig under armen och stöttade mig hela vägen ner till tälten. Där satte vi oss och drack bäst vi kunde, och blev sittandes en lång, lång tid.

Senare denna kväll kom skäggapan tillika toppbestigaren Alex in i tältet. Skönt att alla var samlade igen. Alex såg ut att vara vid god vigör efter sin otroliga bedrift, där han räddat expeditionens framgång.

De flesta som läser detta känner mig. Det som känner mig vet att jag inte gillar att nästan lyckas och att inte komma till toppen är ett misslyckande för mig. Alla som känner mig och de jag håller av är till stor del anledningen till att jag misslyckades. Hade man inte haft så mycket att komma hem till och dessutom så många som man lovat att man ska komma hem till, så kanske man hade handlat annorlunda. Energin kan ha räckt för att ta sig upp och ner utan att förolyckas. Men ”kan” ha räckt, det duger inte. I efterhand är jag verkligen glad att jag gjorde som jag gjorde och inte fortsatte upp mot toppen. ”Berget står kvar”, brukar det låta från klättrare som inte kommer upp, vilket sägs med en antydan att man alltid kan komma tillbaka nästa år, eller året därpå, eller året efter det. Berget kommer dock få stå kvar ensamt, för jag har inte för avsikt att komma tillbaka.

Det är kul att vi löpande har samlat våra tankar och nedtecknat våra upplevelser och erfarenheter och det är kul att det är så många som har följt med oss under resan.

Det är olyckligt att det i anslutning till vår egen toppdag publicerades nyheter om en rad dödsfall på berget. Vi inser att detta oroat familj och vänner något otroligt, för det ber jag om ursäkt.

Det har varit en otrolig resurs att ha Anna Gremner som hjälpt oss med så mycket under resans gång. Vi är alla evigt tacksamma för detta. Stor kram och tummen upp till Anna!

Det ska bli fantastiskt gött att få en svensk sommar när man kommer hem.

Tack för allt stöd och på återhörande,

Jesper Hartelius

Jesper och Gabriel anländer till Camp 2 efter en tuff dag.

Utsikt från Camp 2. I förgrunden syns tältet.

Camp 2 sett uppifrån. På väg mot Camp 3.

Camp 3, 8300möh. I bakgrunden syns toppen.

Thomas framför tältet i Camp 3.

Gabriel och Jesper gör sig redo inför toppattacken sent på kvällen.

Tältet som Gabriel, Jesper och Thomas huserade i uppe i camp 3. Alex delade tält med vår guide Chris.

Thomas, Gabriel och Jesper i camp 3-tältet.

Alex på toppen av världen!!!

Världens topp!

Mot lägre höjd! På väg ner från camp 3.

Thomas och Jesper på väg ner mot camp 2 efter toppdagen. Gabriel bakom kameran.

Jesper funderar över nästa manöver samtidigt som han är säkrad i de fasta repen.

Gabriel efter att precis ha återvänt till ABC. Som vi beskrivit var utmattningen total.

Thomas efter återkomsten till ABC. Sliten?

Närbild på Jesper efter att ha kommit tillbaka till ABC. Lite småtrött.

Alex återvände som sista man ¨(av oss fyra) till ABC efter en lyckad toppbestigning.

Det bjöds på tårta när vi lyckats ta oss tillbaka till BC.

Alexander Riddermark besteg igår toppen av Mount Everest!!!

Jesper, Thomas och Gabriel var tyvärr tvungna att vända men alla mår ok och alla fyra är nu tillsammans i avancerade baslägret för återhämtning innan fortsatt vandring ner till base camp.

Längre uppdatering kommer från BC!

Nu befinner vi oss i High Camp på 8300 möh. Alla mår bra. I natt går vi mot toppen!

För er som är nyfikna på hur de närmaste timmarna kommer att se ut kommer en repris från tidigare blogginlägg om toppdagen.

Toppdagen böjar ca 22.00 samma dag som vi når High Camp. I tältet vid High Camp sätter vi på oss all utrustning. Saker som man kanske inte tänker på är att innerskorna i storskorna, handskar m.m. måste värmas upp i sovsäcken innan de sätts på kroppen eftersom man vill lämna tältet med varma händer och fötter. I tältet byter vi även till en helt ny syrgastub och beger oss mot toppen.

Via fasta rep tar vi oss upp till the summit ridge på 8500 möh. Vi följer sedan summit ridgen hela vägen till toppen. På toppdagen finns det i huvudsak tre hinder som måste forceras. Det första hindret kallas First Step, vilket består av en stenformation som inte är särskilt brant. First Step passeras relativt enkelt via de fasta repen. Från High Camp till First Step bör det ta ca två timmar. Kort därefter når vi en stenformation som kallas Mushroom Rock (8549 möh) där många klättrare väljer att vila lite eftersom det är en relativt platt passage på summit ridgen. När vi har passerat Mushroom Rock fortsätter vi längs ridgen och når det svåraste hindret på toppdagen, Second Step (8577 möh). Second Step är en brant klippassage som hade varit mycket svår att passera om det inte var för den stege som finns monterad längs klippväggen. Detta gör att Second Step är relativt lätt att forcera. Under hela toppdagen sitter man även fast i de fasta repen vilket är en stor säkerhet. Det bör ta drygt tre timmar att nå Second Step.

Efter Second Step fortsätter vi längs summit ridgen i relativt enkel terräng tills vi når Third Step (8690 möh) efter ungefär fem till sex timmar. Third Step kan beskrivas som en tiometers stenhög vilken passeras enkelt med hjälp av de fasta repen. Efter att Third Step har passerats har vi ca tre timmar kvar till toppen i hyfsat enkel terräng. Vi beräknar alltså att nå toppen ungefär nio timmar efter att vi lämnar High Camp.

Vägen tillbaka följer samma rutt som uppåt och kravet är att ta sig åter till High Camp. Dock är den absoluta målsättning att ta sig till Camp 2 för att omständigheterna i High Camp är inte kanonmysiga. Man stannar alltså i High Camp enbart för att dricka och äta så mycket man orkar för att ge kroppen energi för den fortsatta färden ner mot Camp 2. Där tillbringar man natten och dagen därpå tar man sig ner till ABC.

Uppe vid lägret på 7 800 meters höjd. Alla mår bra men är trötta. Nu är det smältning av snö som gäller för att få i sig vätska och mat inför den fortsatta klättringen mot högre höjd.

På fredag är det dags att klättra till toppen av världen på 8848 möh!

Uppdatering genom kort samtal från satelllittelefonen.

Uppe vid North Col nu och allt är bra. Alla mår bra och bestigningen fortsätter som planerat med att gå till 7 800 meter imorgon.

Gefle Dagblad följer grabbarna mot toppen, läs senaste artikeln HÄR.

Läs mer om gruppens känslor under expeditionen på Onico.nu 100 % Mount Everest.

Kort uppdatering genom samtal från satellittelefonen. 

Allt är väl och alla mår bra, idag har det varit vilodag i advance base camp. Imorgon blir det vidare vandring till North Col och därefter upp till ett läger på 7 800 höjdmeter. Väderleksrapporter kommer löpande varje dag och vädret framöver ser bra ut vilket förhoppningsvis gör ett toppförsök möjligt den 25 maj!

I torsdags pratade Jennie från Radio Prime med killarna via satellit telefon. Jesper som var talesman för gruppen gjorde ett kanonjobb och pratade bland annat om bakgrunden till äventyret och vilka egenskaper som krävs för att klara en expedition som denna. Att vara en go kamrat och vara målmedveten är viktigast berättade Jesper. De pratade även om syrgas samt den överraskande tuffa vägen till Base Camp.

Lyssna på intervjun HÄR.

Framme i advanced base camp efter 8 timmars vandring. Nu väntar 2 vilodagar. Alla mår bra och det känns riktigt bra att vara på väg mot de högre höjderna.

Samtidigt denna helg har Sportshopen i Tanumstrand invigning av sin nya butik som är 14 000 kvm stor och nordens största sportbutik. Radio Prime sände en intervju med Jesper i fredags och bilder från expeditionen pryder väggarna i butiken.

På tv4 Göteborg idag:

”Just nu befinner sig två Göteborgare tillsammans med ytterligare två svenskar i baslägret på Mount Everest. Dom är fyra ovanligt äventyrliga lumparkompisar som redan bestigit några av världens högsta berg.”

Se inslaget HÄR!

För att få igång pumpen lite extra har vi varit på en liten acklimatiseringstur upp till 5700 m.ö.h. det vill säga 500 höjdmeter över den trygga tillvaron i BC. Sträckan vi valde är turen uppför ”Frozen River”, som numera inte är så värst frozen. Samma vända gick vi några dagar efter det vi ursprungligen anlände till BC, för ungefär 100 år sedan. Vi senarelade lunchen något och satte av efter frukost med lätta ryggsäckar.

Likt en bergsget fullkomligt studsar Thomas över terrängen som om det inte vore nåt.

Turen upp denna gången blev dock betydligt behagligare än sist. Vi halverade tiden och mådde sjukt mycket bättre under färden. Väl uppe vid 5700 tog vi en skön paus. Jesper och Gabriel byggde ett korthus i sten. Ett mästerverk, kort sagt.

Jesper sätter de sista stenarna under absolut koncentration.

Inte dåligt nöjda.

Man är ju inte direkt bortskämd med någon vidare spektakulär flora och fauna här omkring, varför vi gärna uppmärksammar den här upptäckten.

Vi försöker ta oss en tur om dagen där vi är ute och rör oss lite grann för att hålla oss pigga i kroppen. Höromdagen gick vi en sväng till den utsiktsplats som finns vid ”ingången” till Base Camp. Dit tar sig folk för att på tryggt avstånd få titta på  och fota världens högsta berg (och vårt kära basläger som ligger nedanför).

Som texten anger så är det förbjudet för nyfikna besökare och turister att beträda baslägerområdet.

När vi inte är ute och promenerar eller hittar på andra aktiviteter i BC kretsar mycket av vår tillvaro kring vädret och valet kring när man ska satsa på ett toppförsök.

För närvarande råder total topphysteri på berget. Totalt finns ca 130 klättrare på nordsidan av Everest uppdelade på en mängd olika expeditioner. Räknar man med guider och sherpas överstiger siffran 200 personer. Från och med början/mitten av maj har de flesta av klättrarna varit tillräckligt acklimatiserade för att göra ett toppförsök, men vädret har inte tillåtit detta. För att ett toppförsök skall kunna göras måste vissa förutsättningar vara på plats.

Först och främst måste det kinesiska sherpa-teamet sätta fasta rep till toppen av Everest. De kinesiska teamet av sherpas får betalt av övriga expeditioner för att sätta repen, och i skrivande stund (den 16:e) sitter det endast fasta rep till High Camp på 8300 m.ö.h. En andra förutsättning är att expeditionens utrustning och syrgas är rätt placerad på berget, d.v.s. syrgas finns utplacerad vid North Col, Camp 2 och High Camp. Detta är en hård uppgift som varje expeditions sherpas ansvarar för. Den sista förutsättningen är att vädret är mycket bra. När vi säger mycket bra så innebär det toppvindar på under 55km/h. Det är framför allt vinden som avgör. Temperaturen under toppdagen brukar ligga på ungefär -30 grader C och om man räknar med en vindfaktor på 55km/h (vilket man såklart måste göra) så blir det riktigt kallt.

Varför säger vi då att det råder topphysteri på berget? Jo. Väderleksrapporterna tyder på att toppvindarna kommer tillåta ett toppförsök den 17:e, 18:e och 19:e maj. Ryktet säger att de kinesiska sherpa-teamet kommer att sätta rep till toppen den 18:e maj, vilket innebär att 17:e maj är uteslutet för ett toppförsök (för de allra flesta). Att följa efter bakom repfixarna till toppen innebär stor risk eftersom ingen kan säga hur lång tid det tar att sätta repen, eller att de ens kommer lyckas sätta repen hela vägen till toppen under den 18:e maj. Trots detta säger ryktet att vissa klättrare kommer att följa efter bakom de kinesiska repfixarna till toppen. Majoriteten av klättrarna kommer emellertid att sikta på ett toppförsök under den 19:e maj (start kvällen den 18:e maj).

Summa summarum innebär detta att berget kommer vara fullkomligt överbefolkat med klättrare under den 18:e, och i synnerhet, den 19:e maj. Vad innebär då detta? Jo. För det första är det osäkert om repen till toppen kommer vara på plats under den 18:e maj. Om så inte sker kommer klättrarna som satsar på ett toppförsök den 18:e att misslyckas. För det andra så innebär mycket klättrare på berget stora osäkerhetsmoment under toppdagen. Det blir stor risk för köbildning vid flaskhalsar som Second Step och risken för förfrysningsskador blir betydande. Det är inte heller osannolikt att olyckor kan komma att ske när 100-tals klättrare ska samsas på en smal bergsrygg under krävande förhållanden och med stora enskilda ambitioner att nå toppen. Därutöver föreligger en överhängande risk för att tältplatserna i det viktiga Camp 3 (High Camp) tar slut och man tvingas knö in hela expeditionen i ett enda tält. Eller i värsta fall – det finns inga tältplatser alls.

Anledningen till topphysterin är framför allt att väderfönstret mellan den 17:e och 19:e maj är det första på säsongen som ser ut att tillåta klättrare att nå toppen (ännu har ingen klättrare nått toppen varken från nord- eller sydsidan vilket är ovanligt). En annan anledning är att klättrarna oroar sig för att det kanske inte kommer ett till väderfönster och att det därför är nu eller aldrig. En parentes i sammanhanget är att topphysterin på sydsidan är ännu värre då det är mer än dubbelt så många klättrare där. Många klättrare hetsar också mot toppen för att lidandet på berget har satt sina spår och de vill hem. Man ska inte heller utesluta masspsykologin och den dominoeffekt som följer därav. När många går så följer alla andra efter utan att tänka själva. Vår erfarenhet är dock att man ska fatta ett eget beslut utifrån rådande förutsättningar.

Som ni förstår har vi, tillsammans med ett fåtal andra klättrare, tagit ett svårt beslut och valt att ha is i magen. Vi har valt att stanna i BC och satsa på ett andra väderfönster mot slutet av maj. Historiskt sett har ett sådant fönster alltid kommit. Varför har vi tagit detta beslut? Svaret är enkelt. Det är för många röda flaggor kring att satsa på ett toppförsök den 19:e maj. Dels osäkerheten kring om de fasta repen kommer att vara på plats, men framför allt den osäkerhet som ligger i att ha 100-tals klättare på en smal bergsrygg samtidigt.

Vi befinner oss därför fortfarande i BC och håller tummarna för bra väderleksrapporter kring slutet av maj. Endast tiden kan utvisa vem som gjort det klokaste valet. Vi eller 90% av övriga på nordsidan?

Idag inleds den stora öppningshelgen av Sportshopen i Tanumstrand. Helgen kommer att vara fylld av festligheter och det kommer att visas foton från expeditionen samt att teamet kommer att finnas med på direktlänk från Everest mellan kl 11-12 idag! Hör oss på radioprime.se.